Göra saker man inte borde

Vilket väder tycker du är allra kallast att vara ute i? Är det 25 minusgrader och snöstorm på kalfjället när inga som helst vindtäta kläder är vindtäta längre och isvindarna blåser rakt genom märg och ben eller är det på kräftskivan när solen definitivt gått ner och det istället för den ljumma augustinatten blir tio grader varmt, duggregn och kastvindar och du har tunna finkläder på dig?

Jag har alltid röstat för när det är fyra grader varmt, snålblåst och blötsnön kommer floppandes i stora flak från en blygrå himmel. Då fryser jag som värst.

Fast idag är det också ett såntdär mittemellan-väder. Åtta grader varmt, sol ibland och regn ibland och en isande vind som smyger sig in genom sömmar man inte visste att man hade och lämnar huden stel och utan känsel en bra stund efter att man kommit inomhus igen.

Nä, jag borde inte ha gått på promenad idag heller. Förkylningen ger inte med sig och ryggen bryr sig inte riktigt om vad jag gör för att den ska må bättre. Så jag gick en kort runda. Det var nästan skönt, en stund i alla fall, och trädens färger har blivit fantastiska. Det är alltid lika underbart på hösten när solen börjar bli lite för svag för att orka sig igenom molntäcket ordentligt så räcker det med bara några få strålar för att de gula, röda och orangea färgerna ska lysa upp hela världen.

Jag tänker på hur det var i somras när träden började gulna redan då och om alla hasselbuskar överlevt eller hur det kommer att se ut till våren. Jag tänker på hur allting var förra året vid den här tiden, hur så mycket ställdes på ända och slutligen ledde fram till att jag startade den här bloggen. Tänk att en serie till synes fristående händelser i efterhand kan verka som att någon har planlagt det hela som i vilken roman som helst.

Den här vägen är en sådan väg. Om jag inte valt att gå här så hade jag inte träffat en hel hög med fina människor som lett till att jag träffat ännu fler fina människor som berikar mitt liv på ett sätt som verkar självklart för dem men som jag är tacksam för varje dag.

Under tiden som jag traskar fram längs med vägar och stigar nynnar jag kraxande och förkylningsfalskt på olika låtar, ler åt fler minnen som flyter fram i rytmerna och mitt i en hostattack tänker jag att just nu och just här är jag för första gången i mitt liv på rätt plats vid rätt tillfälle och är på väg mot ett helt underbart äventyr. Det är förmodligen det som sker när man följer sitt hjärta.

Då spelar det inte så stor roll om man blir tvungen att dricka honungsvatten resten av eftermiddagen och ligga och slumra dessemellan för att det egentligen var för tidigt att gå ut. Jag fick en underbar höstpromenad och det kan ingen hosta i världen ta ifrån mig. Så länge hjärtat sjunger kan det inte bli fel.