Dagarna efteråt

Det där med att vara i stan och att göra annat än att vara i skogen fungerar tydligen inte för mig. Senast jag var förkyld var för två och ett halvt år sedan men nu har det hänt igen och jag skyller det helt och hållet på avsaknaden av att vara ute i skogen. Annars är jag i princip immun mot allsköns baciller och har inga problem med att umgås med folk som hostar och nyser och är febriga.

Annat är det alltså nu. Fastän att jag vet om att det bara är en förkylning så tror jag att den aldrig kommer att gå över och eftersom jag har fått ett bakslag med ryggen så hugger det ordentligt i den när jag hostar. Min kompis skrattade högt åt min beskrivning av hur allt slem känns och hur eländig jag är. Jag kan väl hålla med om att jag är en aning teatralisk (läs drama queen de lux) men jag tycker fortfarande att det är precis så äckligt som jag beskriver det.

I två dagar har jag alltså tänkt mig att ta korta promenader och inte överanstränga mig. Därefter har jag kommit hem flera timmar senare. Hopplöst. Det är så sagolikt skönt ute nu efter att stormen dragit förbi och frosten lockat fram nya färger i träden att jag tydligen inte klarar av att gå hem. Jag blir kvar där ute i mossan.

Fast idag blev det lite extra tokigt eftersom jag glömde kopplet ganska tidigt på ett ställe där jag stannat för att ta en bild. Vi stannade ju på ytterligare några ställen efter det så vi fick vackert traska tillbaka samma väg igen. Det vill säga, Vidar spårade tillbaka igen eftersom jag inte riktigt visste var vi gått. Jag frågade honom om han kunde hitta kopplet och förutom att stanna upp för att vänta på mig så gick han rakt på det och markerade vart det låg.

Efter det fick han välja vilken väg vi skulle gå hem. Nästan i alla fall. För han ville inte gå in alls egentligen. Det där tramset med förkylning är bara något jag skyller på, enligt honom.

Han har däremot inga som helst problem med att jag ligger och skräpar lite här och var under tiden som vi är ute. Han tuggar bara förnöjt på sin boll och spanar omkring oss.

Mossan värmde så fint idag att jag hade kunnat ligga där och sova en stund, inga myggor, inga knott och inte ens en endaste liten älgfluga förstörde upplevelsen. Däremot blev min svampjakt ganska mager. Trattkantarellerna som jag låtit stå kvar för att de skulle växa till sig hade skrumpnat av torka och frost och när jag väl hittade nya insåg jag att jag aldrig skulle orka rensa dem, så de fick stå kvar de också.

Vinden har ökat i styrka där ute igen och idag döljs månen helt av molntäcket. Jag visste, visste, visste att jag skulle ha tagit en bild på fullmånen igår när hon gnistrande hängde i granarnas toppar sekunderna innan hon svepte sitt blåa ljus över marken, men smärtan i kroppen av febern drev mig in i huset igen. Det fick bli ett vackert minne istället, höstens första ordentliga fullmåne, sprakande stjärnor och mörkaste natthimmel. Kontrasterna ger mig rysningar av välbehag. Fast just nu är det nog mest febern som ger mig tuppskinn förstås…