Ordning och struktur, eller inte

Det där med att ta bilder. Det är inte alls lätt ibland medan det emellanåt är som att allting bara väntat på att någon ska komma förbi med en kamera. En del har särskilda tider som de är ute och fotograferar, tidiga mornar eller i skymningsljus, planerar och ordnar innan de far iväg ut, studerar vinklar i förväg och har med sig reflekterande skärmar och är väldigt ordningsamma. Det fungerar inte för mig. Under många år har jag inte tagit en endaste bild av den enkla anledningen att jag inte klarar att förhålla mig till struktur och ordning, då blir det inte av. Att hasa mig ur sängen klockan fyra på morgonen, då jag många gånger ändå ligger vaken, för att ge mig ut och fotografera dödar helt inspirationen. Den faller platt. En enda gång har jag gett mig ut sådär tidigt två morgnar i rad och det var när jag och min bror var och besökte våra föräldrar samtidigt. Han drog mig försiktigt i stortån för att jag skulle vakna och så gav vi oss ut tillsammans i dimman bort till sjön.

Det var en annan sak. Då var jag ute på äventyr och log med hela ansiktet åt spänningen och det fantastiska vi var ute på. Jag till och med glömde bort lite att ta upp kameran till en början. Jag bara stod och njöt av alltihop och tittade fascinerat på brorsans utrustning med filter, stativ och allt vad han hade. Det var en fantastisk morgon! Men eftersom vi tagit lite olika typer av bilder blev han inspirerad och ville ut en gång till. Inte mig emot, det var tillräckligt roligt för att upprepas.

Det är alltså bara när det blir en planeringstid för min egen del som det blir snett och galet. Jag har upptäckt att det egentligen gäller precis allt. Åtminstone kreativitet och äventyr. Jag går i baklås när jag ska strukturera och planera.

I tre dagar har jag tänkt titta på väderleksrapporten för att se om det kan bli någon natt som lämpar sig bättre för att gå iväg och prova att sova i tältet. Det enda jag lyckats med är att fundera ut vart jag ska ta vägen. Sedan beställde jag nya téer istället. Hemskt frustrerande.

Nåja, jag har bestämt mig för att plocka fram alla grejer som behövs och gå igenom dem först. Kanske till och med lite fler grejer än det som är nödvändigt till de första gångerna. Eftersom trehjulingen är kidnappad fortfarande så blir det inte någon längre sträcka jag ger mig ut på de första gångerna. Tillräckligt nära hem för att det ska vara enkelt att traska hem om Vidars mörkerrädsla skulle bli för svår i tältet. För min del sover jag hellre i vindskydd om jag får välja, men då finge jag vara tvungen att koppla hunden och dessutom skulle han snurra varv efter varv runt sig själv i sin iver att lyssna och titta efter allt som låter annorlunda om natten. Nä, då är det bättre med ett tält.

Att komma ut på kortare turer minskar också nödvändigheten att planera. Jag vet att det troligen är hemskt provocerande för inbitna friluftsmänniskor att läsa något sådant och tro mig, jag har skämts åtskilliga gånger över den oförmågan. Men som jag funderade när jag var ute och gick förut idag, jag vet var murklorna kommer upp om våren, jag vet var älgarna brukar gå över vägen och var ekorrarna hade sina matgömmor i vintras, jag vet vilken stolpe som hackspetten har som favorit till sina kottar, var rävarna föredrar att ha sina toaletter och var temperaturen brukar gå ner ett par grader och luften kännas bra mycket kyligare. Jag vet egentligen mycket mer än jag tänker på att jag gör. När en kille jag pratade med för något år sedan fascinerades över att jag kunde precisera älgspåren jag sett till en tidsrymd på två timmar kom jag på att det inte är självklart för alla. För honom var det till och med ganska häftigt. Jag blev stum för en stund eftersom jag själv hade känt mig lite fånig som inte kunde säga mer exakt när den gått där och om det var en ko eller tjur.

Det är ingenting jag planerat att lära mig om djuren och träden, ingenting jag gett mig ut i syfte att studera. Jag skulle aldrig kunna samla på insekter, artbestämma dem och sätta dem i lådor med glas framför. Jag kanske skulle klara att fånga ett par stycken och efter att jag tittat på deras vackra färger ett slag skulle jag släppa dem fria igen. För mig blir det tungt att strukturera dem med latinska namn och undergrupper. Men att lyssna på någon annan som vet och kan är en helt annan sak. Då blir det ett äventyr igen. Då kan jag lära mig.

Det är därför jag tänker att det kommer att vara lättare för mig att utan ordning och struktur ge mig ut på kortare turer till en början. Utan att tänka på att jag lär mig men med mer och mer erfarenhet gör man färre misstag. Jag är en sådan som måste göra för att det ska sjunka in. Det spelar ingen roll att det finns kilometervis med böcker om ämnet och massor av samlade kunskaper, har jag inte upplevt det så fastnar det helt enkelt inte.

Det är också därför som mina bilder blir som de blir. Är jag ute i skarpaste solljus mitt på dagen så är det så och utmaningen blir stundtals mer än svår, men det är där och då jag ser mitt motiv och jag kommer att glömma bort att det finns om jag ska vänta tills det är ett mjukare ljus. Då kanske jag inte ens ser det om jag passerar igen. Det är är kanske den kreatives frihet, att ta med åskådaren på just det äventyr som ligger närmast om hjärtat. Den här gången blev det bilder från fotosessionen med min bror. I morgon är jag förmodligen tillbaka i nuet med nya tankar i bloggen. Inte ens där kan jag vara ordningsam och strukturerad. Jag planerar aldrig vad jag ska skriva, kommer inte orden fritt så finns de inte och jag kan inte tvinga fram dem. Ändå har jag bloggat i flera månader nu. Det är kanske så att jag faktiskt ska fortsätta med det ett tag till…

Önskar dig en mjuk dag.