Fyllda dagar och nätter

Mjuka fladdermusvingar fladdrade nästan ohörbart förbi mina öppna fönster i går natt. Jag hade allting öppet, som kunde vara öppet, på vid gavel så länge jag var vaken. Värmen har gjort att min dygnsrytm förändrats helt. Har inte någon koll på när jag sover eller hur mycket längre, bara att jag ibland är vaken extremt länge och ibland vaknar jag på efternatten, går ut på gräsmattan och tittar på soluppgången. Vidar drabbas fortfarande av att bli mörkrädd emellanåt så han vaktar mig intensivt vid de tillfällena, men jag vet att han vänjer sig vid mörkret så småningom igen.

Det har varit några intensiva dagar för mig det sista. I fredags var jag först på födelsedagskalas på eftermiddagen och sedan inväntade vi månen och månförmörkelsen nere vid sjön. Det var en såndär härlig kväll, alldeles lugnt och stilla och det fortsatte att vara varmt även efter att solen gick ner.

Kvällen gick över i en alldeles underbar natt och när månen väl klättrat upp över horisonten var den förstås nästan helt osynlig på grund av förmörkelsen, men sedan antog den en alltmer rödare färg innan den försiktigt började återgå till att bli en alldeles vanlig fullmåne igen.

Jag har aldrig försökt att ta någon bild på månen på allvar förut eftersom det oftast verkar bli en tråkig lysande punkt i en svart ram eller en extrem närbild på ett runt klot och i mina ögon helt i avsaknad av stämning och känsla. Men nu var jag ju helt enkelt tvungen att försöka, så det blev ett taffligt första försök. För mig kommer den där bilden alltid att förmedla känslan av ljum sommarnatt omfamnad av ljuden från gräshopporna, dofterna och kramar och skratt från familjen, knastret från gruset under fötterna när vi gick tillsammans och ett plötsligt djupt existentiellt samtal med en av tonåringarna. Sånt som fyller hjärtat till bredden av kärlek.

Eftermiddagen dagen därpå var också en helt ovanlig dag för min del. Under åska och regn for jag in till staden och var där hela eftermiddagen, lite som en turist kanske, och med tanke på att jag knappt hittar där så kändes det jätteskönt att bara sätta sig i bilen och bli transporterad till de olika ställena. Så lyxigt!!

Vi fikade på ett ställe strax intill motorvägen och fastän att trafiken är alldeles intill kändes den inte påträngande. Regnet gjorde luften tillfälligt svalare också och jag hade en otroligt trevlig dag, gick på museum, åt vegetarisk hamburgare på ett ställe med en härlig atmosfär och åt glass i en fantastiskt stor gunga i stadsparken. Jag som aldrig är längre än jag måste i en stad kände mig plötsligt lite som att jag var med i filmen Amelie från Montmartre.

Nästa dag bjöd på ett tvärt kast tillbaka och längre in i skogen. På snirkliga vägar bar äventyret till en gård en halvtimmes bilresa från där jag bor för att titta på islandshästar som är till salu.

Jag kommer mig sällan för att sätta mig i bilen och köra åt det hållet, men jag slås alltid av hur otroligt vackert det är och hur mycket skog det faktiskt är här runt omkring. En halvtimmes bilfärd och visst åker man förbi gårdar och lite hus och någon liten sömnig by bestående av kanske tio hus vid sidorna av vägen, men sedan är det hagar och träd för hela slanten.

Mitt där ute finns alltså en gård där de sysslar professionellt med avel av islandshästar. Jag ville inte åka därifrån. Stämningen var lugn och glad och hästarna mer än lovligt härliga på olika sätt. De har alla sin personliga charm och jag föll pladask för en svart liten krake med för korta framben. Hon beskrevs som ful, men jag tyckte att hon hade så otroligt vackra ögon och en ärlig och glad kroppshållning så henne hade jag litat på till hundra procent i alla väder.

Dammet yrde i paddocken vid visningen av hästarna och det gick åt mängder av vatten för både människor och hästar.

Efteråt fick de som ville gå in i en hage till några av de andra hästarna. Jag gick glatt in och stod plötsligt omringad av fyra hästar på alla sidor, en lite dum plats att vara på ifall de plötsligt får för sig att börja flytta på varandra. Då hinner man inte undan trampande hovar och kastande huvuden, så jag började med att försöka flytta dem som stod närmast mig. I det ögonblicket jag trodde att jag lyckats insåg jag att jag plötsligt fått hjälp. En svart hingst kom bakom mig och föste effektivt undan alla i sin väg och blockerade de andra från att nå fram till mig. Nöjt stod han där och lät sig klappas medan han endast vinklade öronen något bakåt om någon av unghästarna ens vågade titta åt mitt håll. Han försökte till och med följa med mig ut från hagen sedan när det var dags att gå. En märklig, men härlig känsla på samma gång att bli utvald på det viset.

Tyvärr tog jag ingen bild på honom, jag blev väl för omtumlad av upplevelsen, men jag tvivlar inte ett dugg på att jag skulle känna igen honom och han mig om vi möts igen.

Att de här båda är bästa kompisar går väl inte att tvivla på. Jag har alltid tyckt om islandshästar, men ju mer jag umgås med dem desto mer får jag upp ögonen för hur fantastiska de är. Underbara både till utseende och sätt att vara. För att inte tala om tölten, som är lika magisk som hästen i sig. Bara lyssna på ljudet….

Nu behöver jag massor av tid att smälta intryck och ta det lugnt, att bara sitta i sommarvärmen och promenera långsamt i skymningen. Om ett par dagar ska det bli svalare har jag hört. Det blir fint.