Att bara vara

Morgonen var sval och skön och jag passade på att gå promenad och bara njuta. Plocka någon näve vilda hallon längs med stigen och kasta bollen otaliga gånger till en lycklig hund. Det var längesedan nu som vi gick en normal promenad och det gick inte att ta fel på hur skönt han tyckte att det var att få lite annat gräs under tassarna. Jag njöt i fulla drag jag med, tills strax efter att vi kommit hem och jag fick rensa hans päls på tolalt 44 fästingar. Jag har säkert missat någon som kanske kommer att hinna sätta sig, men det tog sin lilla tid och han ville helst ligga ner då det blev alldeles för tråkigt för hans smak…

Jag vågade inte gå någon längre sträcka för även om väderprognosen sa att det inte skulle bli varmare än 25 grader lite senare under eftermiddagen så vågade jag inte chansa på att det faktiskt var sant. De gånger solen var på väg att bryta igenom molntäcket blev det genast markant varmare och jag vill inte riskera att få en överhettad hund.

Det som var annorlunda idag var att vi fick vända och gå tillbaka från en av vägarna vi valde eftersom där plötsligt var stängslat för betande djur och en helt ny hage fanns där det inte varit hage förut. Andra har påtalat det för mig, att det är nya hagar lite varstans i år, men jag har inte påverkats så av det själv innan. Det är ett direkt resultat av torkan, nya områden måste betas även om betet är sämre. Men så bra att det finns! Förhoppningsvis kan det kanske komma lite regn nu innan det är helt försent. Det känns förstås lite jobbigt att man möts av människors oro och ångest oavsett vilken typ av sociala medier man öppnar, men samtidigt känns det även som att det också har förenat oss i en gemensam kraft att försöka hjälpa varandra med allt man kan, även om det är aldrig så lite. Det är härligt och fantastiskt att se!

Igår kom jag inte ur ridkläderna på hela dagen och satt inlindad i en filt och njöt av kvällens sista strålar på framsidan av huset. Idag blir det en god kvällsmacka och lite té därute fastän att vinden rufsar mig ordentligt i håret. Det är fantastiskt skönt att kunna sitta där ute och lyssna på suset i träden och alla gräshopporna. Jag har skugga när det är som varmast och solsken en stund innan trädtopparna gömmer solen innan den går ner.

Idag fick jag frågan om några av mina valpbilder fick användas på Instagram-kontot för det fodret Vidar äter. Det är det enda fodret som han har mått riktigt bra av och ägarna till butiken, som också är tillverkare av fodret är mycket stöttande och engagerade, så det är med glädje jag delar med mig av de bilderna. De finns på @cannispro på Instagram och Vidar är stolt fotomodell.

Det kommer förstås också att bli ännu en nöt att knäcka, hur jag ska hitta stationer längs med vägen dit fodret kan skickas allteftersom vi går genom Sverige, men jag har lite idéer om hur det ska gå till så förhoppningsvis löser det sig lättare än jag tänkt.

Värmen och min krångliga rygg har satt duktiga käppar i hjulet för mig den här sommaren, men är det någonting som livet har lärt mig så är det att skynda långsamt så än är jag inte orolig. Små försiktiga steg tar en också framåt. Inte som man har tänkt sig, men så som det blir istället.