Det är lättare att gå

Det pirrade sådär mycket i kroppen idag igen. Jag vet att det finns massor att göra här hemma, som att städa och plocka och laga mat och så, men det går inte när kroppen vill annat. Så vi gick ut, Vidar och jag. Igår fyllde jag själen med lycka och sinnet med ro på hästryggen i ett par timmar och vi red på en väg som jag inte har gått någon gång. Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag aldrig gått där, nu när jag vet att vägen inte tar slut utan fortsätter med hjulspår och skogsvägar. Så idag kändes det som att det kunde passa alldeles utmärkt.

Det tog fem kilometer innan det slutade pirra i kroppen och det var så skönt när jag kunde slå av på takten och jag plötsligt upptäckte att jag gick och log. Tänkte på det humoristiska i att jag fortfarande behöver visa legitimation på Systembolaget och att mannen före mig i kön vevade ner bilrutan någon timme senare när han körde ifatt mig och flinande frågade om jag inte kommit längre innan han sa att det kändes som att han förföljde mig. Jag skrattade tillbaka och så redde vi ut att vi ändå bor relativt nära varandra, och att även han sett mig många gånger förut när jag traskat omkring med hunden.

Nära och nära förresten. Kanske någon mil eller två emellan oss, men här ute bland träden är det som att det blir nära ändå. En mil är inte så långt. Jag gick ju en mil idag, när jag väl hittat rätt till slut. Det är nämligen en sak att njuta av fartvinden i galopp när man bara tar rygg på ekipaget framför och en helt annan att själv minnas vägen. Då är den plötsligt kantad av goda små smultron, härligt doftande blommor, en och annan orre och faktiskt en hel liten tjäderfamilj idag. Fast pappa tjäder var visst någon helt annanstans.

De flög upp så nära och var alldeles vimsiga allihop så Vidar och jag bara stannade och tittade på alla små bruna dunbollar som for åt alla håll. Vidar tappade först sin egna lilla boll av förvåning men sedan traskade han lugnt vidare. De små liven fick klara sig själva. Vi var ju på upptäcktsfärd…

Jag gick bara fel en gång, en och en halv kilometer fel, så jag var ganska nöjd ändå med mitt minne. Det gjorde inget att ha fått se den där extra biten heller. Den var fin på sitt lilla vis. Men hädanefter ska jag nog lita mer på hunden, som på något oförklarligt vis verkade förstå att jag varit en av ryttarna på hästarna som gått där dagen innan. Han spårade dem lugnt och tryggt även på stenhårda marken där jag själv inte kunde ana det minsta avtryck.

Apropå hästar så går det massor av shettisar och betar i hagarna vid en av gårdarna man passerar. Tänk att dessa små, små ponnyer beter sig precis som stora hästar gör. Hingstarna skriker sina hesa hingstskrik och slår ut med hovarna, kommer dansande till mötes, vädrar högljutt i luften och går sedan och ställer sig på en utsiktsplats och spanar dramatiskt åt ett annat håll när han förlorat intresset. Jag stod länge och tittade på den ena lilla flocken medan Vidar tålmodigt satt bredvid mig och sög på sin boll. Så fantastiskt roligt det vore att spänna för ett sexspann framför en fin liten vit vagn, ha en vacker klänning på sig och köra in i byn som en liten bit saga en helt vanlig vardag. Sex små svarta sagohästar med ivriga hovar och glada ögon. Vilket äventyr!