Härliga promenad!

När den galna värmeböljan plötsligt slog om och blev till en vanlig svensk sommar med temperaturer runt tjugo grader, duggregn och senare ett barmhärtigt skiftande molntäcke satte jag på mig skorna och gick ut. Det kändes märkligt att ha skor för en gångs skull för jag bytte ju direkt från vinterkängor till sandaler i år. Men rytmen i stegen fyllde mig med glädje. Jag traskade på längs med en grusväg som jag känner till väl, men istället för att slå in på den vanliga stigen som leder in djupare i skogen fortsatte jag rakt fram. Där har jag aldrig gått förut och jag ville så gärna gå utan mål en stund medan det skira floret av regndroppar lade pärlor i mitt hår och svalkande min kropp.

När jag märkte att jag började vända tillbaka hemåt igen uppskattade jag att det var ungefär åtta kilometer kvar av ljuvliga steg i skymningen och väl hemma stannade stegräknaren på en och en halv mil. Så otroligt skönt att äntligen kunna röra på sig igen utan att få den där knastriga känslan av torka och tyngd i kroppen. Hela mitt väsen jublade.

Vi gick bara en mil idag, jag och Vidar, men vi slog in på lite andra stigar och stannade lite oftare eftersom det inte regnade och jag tog lite fler bilder. Tittade på fler blommor och lät Vidar leka i vattendragen vi passerade.

Tistlarna har slagit ut. Jag är lite förälskad i dem och blir alltid lite full i skratt när jag ser de första knopparna slå ut. Det är ett lite speciellt minne kring de där tistlarna som får mig att le inombords. När jag var fjorton år och det var midsommarafton fick jag för mig att jag skulle plocka sju sorters blommor och lägga under kudden för att drömma om min tilltänkta make, så som jag hört att man gjorde förr. Nu befann jag mig i Danmark så det blev en omöjlighet att klättra över sju gärdesgårdar som man egentligen ska, men det var jag inte så bekymrad över. Mitt största problem, skrattade mina föräldrar, borde väl bli att hålla tyst hela kvällen. Jag blev inte ens sur eftersom jag visste att det var alldeles sant….

Jag gav mig ut i kvällen och letade blommor, väldigt koncentrerad på att inte ens prata för mig själv, men efter en stund upptäckte jag att det inte var helt enkelt att hitta de där sju sorterna. Till slut gav jag upp och vände tillbaka. Det var då jag fick syn på de vackra tistlarna i dikeskanten. Med fingrarna fulla av små, små taggar men omåttligt stolt över mig själv att jag lyckats få med mig sju olika sorter till slut utan att svära högt en endaste liten gång lade jag så min bukett under kudden den kvällen.

Jag tror inte att jag drömde om någon kille den natten, tror knappt att jag drömde alls och lite besviken över att mina ansträngningar inte ens gett en hint om framtiden slängde jag ut den ledsna buketten.

Idag log jag bara när jag såg de vackra blommorna igen. Jag tänker inte plocka några blommor i år, men jag njuter definitivt av prakten.

Det är synd att säga att jag gick på stigar hela tiden, för det gjorde jag inte, och mitt upp i allt öppnade skogen upp sig i en härlig panoramautsikt som jag blev helt överrumplad av. Det var inte vad jag förväntat mig och jag stod en lång stund och bara tittade.

Trädtopparna försvann i diset men det var underbart att kunna följa trädtopparna med blicken så långt bort. Annars går vi ju oftast mitt inne bland träden och ser inte alls så långt.

Det här stället tycker jag är lite kusligt att passera och idag var första gången som jag följde linjen av döda träd och stolpar. Det är förmodligen en gammal hage med tanke på stolparnas regelbundna placering, men träden? Jag har aldrig sett något liknande någon annanstans och jag tycker att det mer ser ut som skrovet av ett jättelikt fartyg eller benen av ett gigantiskt djur som inte helt har sjunkit ner i mossan och riset.

Vidar är såklart lika obekymrad som vanligt. Han bryr sig inte om spretiga gamla staketstolpar eller träd som sågats av på märkliga sätt. De blir varken drakskelett eller rester av urtidsdjur i hans fantasi. Tvärtom erbjuder de bara fantastiska möjligheter till mer lek.

Jag längtar fortfarande efter mer regn, men mitt hjärta har försiktigt börjat sjunga igen. Sjunger om långa promenader, ljuvliga dofter från nattviol i skymningen och slöjor av dimma i gryningen när solen värmer bort daggen ur gräset.