Styrkorna i livet

I stunder av tvivel är det vännerna som plockar upp en och vänder en på rätt köl igen så att man kan segla vidare. När misströstan smyger i hörnen och olycksfåglarna kraxar vilt utanför fönstren är det vännernas ord som värmer och jagar allt ont på flykt.

”Är det någon som kan göra det så är det du.”

Den meningen har ersatt det mantra som jag haft sedan jag var liten när jag stött på svårigheter. Mantrat är en variant från sagan om det blå loket där det lilla loket glatt puffar ut att det tror att det kan i sann ångloksrytm. Själv säger jag helt enkelt att jag vet att jag kan. Så många gånger det behövs och i den rytm som behövs. Något annat alternativ finns inte. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan.

Men det känns ändå extra fint att få höra det från dem som står en närmast, att det finns fler som stöttar och tror på en när man själv har förlorat rytmen och gått misströstan och tvivlet till mötes. ”Är det någon som kan göra det så är det du.”

Jag är otroligt lyckligt lottad som har så många härliga människor runt omkring mig och med deras hjälp och stöttning så vet jag faktiskt att jag kan. Det känns så bra att få höra att bilderna i bloggen är fina eller att det jag skrivit berört eller varit fint. Det lyfter mig otroligt mycket och är även det en vindpuff i mitt segel för att ta mig till mitt mål. Tack!

Just nu är jag besegrad av något så enkelt och så litet som pollen. Istället för att förbereda mig och packa inför de första äventyren med min lilla blå sparkcykel går jag långsamma promenader mellan nysningar och hosta och gömmer mig inomhus så gott det går. Jag är inte så bra på att vara inomhus så det är en utmaning, men jag väljer tidpunkter som känns lättare. Om kvällarna när vinden mojnat och daggen börjar falla känns det lite enklare så då passar vi på, jag och Vidar.

Det är så skönt när vinden mojnat och det skarpa solljuset blir mildare och ger mjukare färger åt världen.

Dofterna förändras och i de kyligare stråken av luft vid vattnet vaknar ungdomsminnen till liv. Skolavslutningar, sena kvällar och berusande förälskelser lika intensiva som doften av hägg och syrén.

Det enda jag verkligen inte klarar att säga nej till är ridning och gos med de andra djuren på gården. Det är värt vartenda hostning. Är det någonting jag inte skulle kunna leva utan så är det djur. Det måste förstås inte vara egna. Fåren är inte mina, men jag har lov att vara där hos dem ändå. Ännu ett privilegium!

Just den där tackan är lite extra nyfiken och kommer nästan ända fram för att bli klappad. Lammen börjar bli stora redan och baggen är helt underbar. Han älskar att bli kliad och suckar djupt av välbehag om man kommer åt ett särskilt bra ställe.

Om några dagar ska det regna. Det blir fint. Färre pollen i luften och förhoppningsvis kommer vi ut på cykeläventyr. Jag vet att jag kan!