Helgen som var

Vilken helg! Under fredagen kände jag mig lite uppgiven och helt utan tålamod, men på eftermiddagen blev jag inbjuden till ett par vänner och vi pratade om utrustning och vandring tills jag formligen sprudlade av entusiasm igen! Det är precis på det sättet jag bäst lär mig, att få lyssna på andras erfarenheter, tips och råd. Jag kom på att jag fokuserat helt och hållet på hunden och inte alls så mycket kring min egen utrustning och klädsel, men nu känns det som att jag fått en bättre jämnvikt när det gäller det.

Lördagen tyckte jag var en bra dag att jogga på. Vidar är fortfarande gräsligt skeptisk till selen, men å andra sidan kunde jag inte ens sätta på honom ett halsband när han var liten utan att han fick panik så jag tänker att det går över. Förhoppningsvis. Däremot går det väldigt mycket lättare när vi väl är ute. Så mycket lättare att vi sprang samma runda fyra minuter snabbare än förra gången! Jag flög fram de sista kilometrarna, haha.

Lördagen fortsatte i betydligt lugnare tempo efter joggingturen. Jag fick mer pepp från ett par andra vänner och jag insåg för tusende gången i ordningen att alla runt omkring mig är helt fantastiska. De är stöttande och engagerade och funderar kring saker som jag själv inte tänkt på. Även om jag ska ge mig ut på äventyr själv så är jag långt ifrån ensam och den känslan vill jag kapsla in och spara till kommande stunder då det inte kommer att kännas fullt lika lätt och rusigt av glädje i hjärtat.

Vädret fick fullständigt fnatt också och värmen som vräkte sig in gjorde mig trött och slö. Sol och tjugo grader varmt fick mig att mest påminna om en yrvaken humla som planlöst brummar omkring och krockar med det mesta. Tjugo grader varmt, jublande fåglar som sjunger för full hals och snö. Nope, det funkade inte i mitt huvud och jag ville helst göra som Vidar och sträcka ut mig raklång i en av de hastigt krympande snöfläckarna och suga i mig så mycket kyla som möjligt.

De sista kornen av snö som smälte på hans nos för den här säsongen, skulle jag tro. Nu kanske han inte behöver smörjas in med salva för små nariga babyrumpor heller längre. När det var som mest snö var jag lite rädd att han inte skulle kunna komma upp ur hålen han grävde ibland. Jag såg bara en viftande svans och ett par bakben, resten av hunden var nere i ett grotta av snö. Själv tyckte han att det var underbart roligt. Då gör det inte ett dugg att nosen blir halvt bortskavd!

Det kanske roligaste på hela helgen var att min sparkcykel äntligen kom hem! Efter alla mina bortkastade idéer, suckar och klagan över att det drog ut så på tiden står den äntligen under ett litet täcke som skydd mot väder och vind. En av mina mest entusiastiska idéer för att transportera hem den var att lägga ett par brädlappar över takräckena på bilen och surra fast alltihop. Glad i hågen åkte jag till ett par som bygger om en liten stuga och frågade där. Jo visst kunde jag få ett par brädlappar, fick jag till svar, men det skulle kosta mig två tusen kronor i böter att köra cykeln så, flinade han stort. Inte tänkte jag på att han är polis… Nåja, jag får väl hålla bättre tyst om mina nästa hyss antar jag.

Cykeln behöver justeras lite och få lite kärlek, men sedan är det bara för oss att ge oss ut och öva. Jag ska förstås mest fortsätta med att öva mig i tålamod och ta det riktigt lugnt med korta, korta sträckor i taget, men att äntligen få fokusera på det momentet känns som en lättnad.

Idag är det som att luften har gått ur mig lite. Jag har tagit det otroligt lugnt och mest tittat på medan Vidar har lekt. Det är bra det också, att bara vara här och nu.

Hoppas att din helg också har varit fin!